En svajig vecka!

Hej bloggen!

Den sista veckan har varit svajig, minst sagt, jobbmässigt! Jag har varit så irriterad på många saker och då jag är tröttare efter återgången till arbetet så är det kanske inte så konstigt. Nedanstående är mina tankar och därmed inte en allmän sanning 😉

Sedan jag kom tillbaka från semestern för tre veckor sedan är det en kollega som flexat nästan varje dag, första veckan sju timmar (ja, jag räknade). Hon meddelade dock inte oss som kom tillbaka från semestern om detta. Vi har ett kort möte varje måndag där vi ska lyfta om det är något särskilt, som just om någon är frånvarande, ska flexa med mera. Det har sedan fortsatt följande två veckor, dock inte med lika många timmar. Problemet här tycker jag är att det är sådant hysch, hysch runt detta? eller har jag missat något? Det är alltid vissa som behandlas annorlunda än övriga gruppen och får hållas, varför vet jag inte.

Jag har alltid varit öppen med mina problem med dotterns mående, mina problem som uppkommit efter diskbråcket och utmattningen vilket min chef har varit glad över och uppmuntrat (kanske för att hon slipper frågor och diskussioner från kollegor?)

Jag har vid något tillfälle under våren tagit upp att jag är orolig för min återgång till fullt arbete, och då särskilt vid en arbetsstation, då den blivit mer stressig på grund av ändrat arbetssätt relaterat till Corona/Covid 19. Då blev min chef arg och sa att jag måste tänka positivt!!! Jag ska inte tänka negativt utan se att det även händer positiva saker! VAD!? Jag är inte negativ utan jag vill dela med mig av mina farhågor så att vi kan försöka göra återgången så smidig som möjligt. Detta bidrar INTE till ett öppet arbetsklimat!

Ni till veckans problem! Då det ligger så mycket i luften som inte sägs rakt ut och att inte samma regler gäller för alla skapar det oro och ilska i leden. Vi kvinnor har också en tendens att stjälpa varandra istället för att hjälpa varandra. Vi har en kvinna i vår grupp som alltid säger när man tar upp något som känns jobbigt; ”Det är inga problem, jag kan göra det” när chefen är närvarande. Tack, där talade du om att jag inte klarar av mitt jobb som inte är några problem.

Vi har också en chef, dock inte vår, som inte kan heja på vissa yrkesgrupper. Hon tittar oftast bort när man möter henne. Vad jag har fått lära mig så ska man behandla ALLA lika oavsett vem de är! Det spelar ingen roll om du är VD, städare, arbetslös eller hemlös, alla ska behandlas med respekt!

Jag älskar mitt jobb och brinner för att utveckla och förbättra. Har upptäckt flera brister och påtalat dessa vid flertalet tillfällen men det händer inget… Nu har jag skrivit en avvikelse för att få till åtgärder. Vi får väl hoppas att det händer något nu.

Sista veckan har jag varit så irriterad och känner att jag inte vill vara kvar på min arbetsplats som jag egentligen älskar. Dock verkar det vara problem på alla arbetsplatser och jag har ännu inte hittat något ställe som jag vill gå till så jag kämpar vidare ett tag till. Många gånger är det ett otydligt ledarskap som leder till ovanstående problem enligt mig.

Nej, nu får det vara bra med ältandet! Imorgon är det ny vecka och nya utmaningar. Jag ska komma igång och träna igen nu när värmen lagt sig, arbeta med Reiki och lägga energierna där de hör hemma, nämligen på mig själv, min familj och mina vänner. På jobbet kan jag ersättas men inte hemma och DET är det viktiga ❤

Kramar från en frustrerad Kajsa ❤